Kristus helar de tio spetälska och Helige Antonios den store

Dagens evangelium enligt den Helige aposteln Lukas (17:12-19) handlar om när Kristus helar de tio spetälska som levde utanför staden. De ropar på Honom när Han går förbi: "Mästare, förbarma Dig över oss". Kristus säger att de ska gå och visa sig för prästerna. Prästerna på den tiden gav diagnosen för spetälska och var också ansvariga för att bestämma om någon blivit helad från sjukdomen. Männen blev friska på väg till prästerna och en av dem, en samarit, vände om för att tacka Herren. Jesus Kristus frågar honom då var de andra var, varför det bara var en av dem och dessutom främling som återvänt till Honom för att ge Gud ära. Han säger till den helade mannen att gå och att hans tro frälst honom.


Detta mirakel handlar också om, enligt den välsignade Theofylakt, Ärkebiskop av Ochrid och Bulgarien, den gemensamma frälsning som kom till hela mänskligheten. De tio spetälska representerar hela människans natur — den var spetälsk med ogudaktighet, som bar med sig syndens orenhet och befann sig långt borta från Gud. När Människoälskaren, som vill att alla ska bli frälsta och ta emot goda ting, ser någon som inte är delaktig i Hans godhet, då är han snabb att visa barmhärtighet och att hela dem som är så eländigt drabbade. Men han helade också människans hela spetälska natur, när han för varje människas skull antog kött och smakade på döden.‎


Idag åminner vi också den Helige Antonios, munkarnas fader, som föddes i Egypten år 251. Han föräldrar var fromma kristna, men lämnade jordelivet när han ännu var ung och lämnade ett stort arv till honom. En söndag hörde han följande ord ur evangeliet: ”Vill du vara fullkomlig, gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga” (Matt 19:21). Omedelbart gav han allt han ägde till de fattiga och sedan flydde han världen och bosatte sig ut i öknen. Där fick han utstå många frestelser. Genom sin asketiska kamp korsfäste han lidelserna inom sig och nådde lidelsefrihetens högsta höjder. Så många följde honom ut i öknen att den förvandlades till en stad i vilken han var centrum för alla dess invånare.


När de kristna förföljdes och dödades under kejsar Maximinus år 312 skyndade han till deras hjälp och tröst. När Kyrkan oroades av Arianerna reste han till Alexandria år 335 för att kämpa mot dem för den sanna läran. Under denna vistelse kom många till tro på Kristus genom hans ord.


Han ville öka sin ansträngning och hittade en övergiven vaktborg i bergen. Där bodde han i ensamhet och tränade sig i extrem fasta, oupphörlig bön och intensiv kamp mot demonerna. Där förblev han i 20 år. Den helige Athanasios den store, som kände honom personligen och som skrev ner hans levnadshistoria, skrev att han kom ut ur vaktborgen ”invigd i hemligheter och uppfylld av Guds Ande.” Eftersom många sökte upp honom och på så vis berövade honom hans ensamhet visade Gud honom hur han skulle resa med några beduiner till dess han kom till ett berg i öknen nära Röda havet. Där förblev han under resten av sin levnadstid. Han blev ett exempel och en måttstock för munkar och nunnor. Han dog den 17 januari år 356 efter att ha levt i 105 år.


En del av hans lära finns bevarad i Ökenfädernas tänkespråk. Ett av hans mest kända uttalanden är: "Jag såg alla fiendens fällor utlagda över jorden och jag suckade och sade: 'Vem kan undgå dem?' Då hörde jag en röst som sade till mig: 'Ödmjukheten.'"


Ikonen är målad i Convent of Saint Elizabeth, Etna, Kalifornien, USA.