Helige Gregorios Teologen, ärkebiskop av Konstantinopel

Helige Gregorios blev så helgad av Gud och trängde in så djupt i Guds mysterier att han har blivit värdig att kallas ”Teolog” liksom Aposteln Johannes, den lärjunge som Jesus älskade. Titeln används inte i betydelse av professionell lärare av dogmer utan för någon som efter rening av själen har blivit förenad med Gud genom Nåd och som då vänder sig till folket för att vidareförmedla till dem det gudomliga ljuset de fått erfara. Hans liv är en förebild för kristen helighet och hans odödliga skrifter är av obeskrivbar skönhet och djup.

Hans föräldrar och syskon vördas också som helgon i den ortodoxa kyrkan. Hans fader, Helige Gregorios den äldre (2 januari), var en vis och dygdig man. Han hade först varit inblandad i en sekt men kom tillbaka till den sanna tron tack vare hans hustrus, Helige Nonnas (5 augusti) tålamod och böner och blev biskop av Nazianzus, en liten stad i Kapadokien.

Efter många år av barnlöshet fick de tre barn: Helige Gorgonia (23 feb), Helige Gregorios och Helige Caesarius (25 feb). Heliga Nonna hade bett Gud om en son och hon hade en dröm när hon fick det och då hans namn gavs till honom. Från Helige Gregorios födelse 330 fostrade hans mor honom i heliga dygder så redan som barn hade han mogen visdom och en stark dragning till studier och bön. Efter en dröm förstod han att han var kallad till att tillägna sig liv åt Gud och fjärma sig från världens nöjen och njutning.

Han åkte till Caesarea i Kapadokien med sin broder Caesarius för att studera retorik. Där mötte han Helige Basilios. Han åkte sedan till Caesarea i Palestina, Alexandria och sedan till Aten. I nästan tjugo dagar gick skeppet på väg till Aten genom en frukansvärd storm. Gregorios var ännu inte döpt eftersom man på den tiden sköt upp dopet för att inte besudla det med synd. Han bad på knä för att Gud skulle rädda dem från att förgås på havet och när han drog sig till minnes att han lovat att viga sitt liv åt Gud stillades stormen. Hedningarna på båten som hade förenat sig i bön med honom omvände sig och skeppet nådde Atens hamn oskatt.

I Aten etablerade Gregorios och Basilios sin vänskap. De hade allt gemensamt: samma kärlek till studier, begåvning för att tala, djup insikt och framför allt samma rena levnadssätt och sökande efter perfektion i Gud med hela deras väsen.

Helige Gregorios åkte tillbaka till Kapadokien år 358 och mottog det heliga dopet vid trettio års ålder. Han hade inte längre tankar på en sekulär karriär utan hela hans hjärta var inriktat på Gud allena och på att befria sig från alla världsliga band. Han levde i strikt askes hela livet och bar sjukdom med glädje. Han längtade efter att odistraherat ägna sig åt kontemplation i tystnad långt bort från världen. Han skyndade sig att förena sig med Helige Basilios i hans tillflyktsort i dalen vid floden Iris och leva ett änglalikt liv med honom där som de planerat som studenter i Aten. De mottog från Herren en ojämförbar förståelse för den mänskliga naturens mysterium och av konsten att rena själen från dess lidelser. Därför kunde de, trots att de inte levt länge som munkar, göra upp regler för klosterlivet som förblir grunden för Ortodoxt klosterliv.

Gregorios far behövde dock hjälp på sin ålders höst och hans son behövde ta hand om kyrkan i Nazianzus. Gregorios försökte lösa konfliker i kyrkan där och trots hans längtan efter det kontemplativa livet gick han tveksamt med på att vigas till präst, då hans far trodde de skulle ha mer respekt för honom. Han flydde dock tillbaka till Basilios på grund av det skrämmande ansvaret som en herde har för andras själar men framför allt av sin längtan efter att förena sig med Gud och, genom det, med människosläktet, genom kontemplation. Men efter tre månader följde han Basilios råd och återvände till Nazianzus och ägnade sig åt att återetablera endräkt bland de Ortodoxa och hjälpa sina föräldrar. Han var en förebild för den gode herden under sina tio år i Nazianzus. Helige Basilios vigde honom till biskop trots att han visste om hans längtan efter livet i stillhet.

När kejsar Julian försökte återinföra avgudadyrkan svarde Gregorios med att skriva om vår tros mysterium. Han kämpade också mot den tidens heresier genom sina skrifter. Efter hans faders och Helige Basilios död kallade de troende i Konstantinopel Gregorios dit och han försvarade den sanna tron mot heresi. Han skrev fem tal som gav honom titeln ”teolog”. Han visar i dem först av allt att diskussionen om Guds Mysterier inte bör behandlas som vilket ämne som helst utan bara när tiden är inne och efter tillbörlig rening.

Den Helige Gregorios överträffar alla andra kyrkofäder i att beskriva trons myserium i så perfekta definitioner att de mest framstående teologer har ägnat långa kommentarer åt dem och de är så vackra att de har använts av kyrkans hymnografer för årets stora högtider. Hans verk är som en ikon som leder mot himlen och inviger i mysterier och leder den som älskar Ordet till stilla bön.

Helige Gregorios var obeveklig angående tron men mycket mild med syndare och andra som gått vilse. Han drog människor tillbaka på rätt väg genom sitt eget exempel på ett icke värdsligt kristet liv som utmärkte sig av sträng askes och tålamod i prövningar och sjukdomar.

Hans framgång väckte avundsjuka hos hans motståndare som spred förtal mot honom men de kunde inte övervinna hans tålamod och mildhet. Några heretiker stormade till och med hans kyrka en Påsknatt 379 och stenade Gregorios men lyckades inte döda honom.

Uttröttad av många konflikter kring biskopstronen i Konstantinopel och med brustet hjärta över att se kyrkan splittrad meddelade Gregorios, som varken sökt ära eller makt, att han var beredd att lämna sin plats om det ledde till konflikter. I ett rörande tal tog han farväl av präster, munkar och nunnor, fattiga och heretiker (som han åter uppmanade till omvändelse) och överlämnade sin flock till den heliga Treenigheten. Han drog sig sedan tillbaka och tillbringade sina sista år i tystnad och stillhet. Han bevakade dock trons renhet på avstånd och skrev brev om dogmerna för att avfärda heresier. Han uppmanade biskoparna till större rättfärdighet, gav råd åt andliga barn för att uppnå perfektion och skrev fantastisk poesi på klassisk grekiska.

Med ett förkrossat hjärta och sinnet kontemplerande Treenighetens ofattbara mysterium, lämnade denna trogne tjänare sin själ till Herren i frid år 390.