Helige Ignatius Gudabäraren

Ignis betyder eld på latin och kärleken till Gud brann så starkt i Helige Ignatius hjärta att han kallades för Gudabärare. Alla kristna kan kallas för Gudabärare efter sitt dop då vi blir klädda i den Helige Ande och bär Gud inom oss.

Lärjungarna till Jesus Kristus frågade Honom vem som är störst i Himmelriket. Då sade Jesus till ett barn att komma fram till Honom och sade till dem att den som blir ödmjuk som ett barn, den är störst i Himmelriket. Det barnet var den Helige Ignatius när han var liten.

När Helige Ignatius var ung kände han apostlarna och lärde sig om den kristna tron av Helige Johannes Teologen och Evangelisten. Senare blev han biskop av Antiokia, huvudstaden i Syrien.

När de kristna blev förföljda för sin tro år 81-96 besökte Helige Ignatios dem i fängelset och tröstade dem. Han ville själv bli martyr men blev inte satt i fängelse då och sedan slutade förföljelsen.

De följande åren, när de kristna inte var förföljda, organiserade Helige Ignatius Kyrkan och visade att Guds Nåd som kom till apostlarna vid Pingsten fortsatte finnas hos biskoparna, trots att de tolv apostlarna inte längre levde på jorden. Helige Ignatius sade till alla kristna att vara tillsammans i enhet och kärlek runt biskopen som är den jordiska bilden av Jesus Kristus, som är den verkliga biskopen.

Han sade till de kristna att samlas i kyrkan så ofta de kan, särskilt på Herrens dag, det vill säga på söndagar, för att fira gudstjänst och ta del av Nattvarden, som är odödlighetens medicin och ger oss evigt liv i Jesus Kristus.

 Även när de kristna inte är i kyrkan, sade Helige Ignatius att de ska försöka vara i frid och harmoni med varandra och med alla människor och inte hata någon eller bråka med dem.

 Trajan var kejsare år 98-117 och ville att alla skulle bli avgudadyrkare (be till andra gudar än den kristna Guden). De som inte gjorde som han ville blev dödade och Trajan började förfölja de kristna i Antiokia.

Helige Ignatius förstod att tiden var inne för hans efterlängtade stund att förenas med Jesus Kristus för alltid genom att bli martyr och han gick frivilligt till kejsaren och sade att han var kristen. Kejsaren sade då att de skulle ta Helige Ignatius till staden Rom med kedjor på sig som en fånge och att de där skulle låta honom bli mat för lejon medan folk tittade på.

Helige Ignatius blev glad för att han visste att han skulle dö för sin kristna tros skull och komma till Gud och han kallade sina kedjor för sina ”dyrbara pärlor”. Han skulle gå till fots från Antiokia till Rom tillsammans med andra fångar. Han tog farväl av de andra kristna och uppmuntrade dem att inte vara ledsna för att han skulle lämna dem och dö. Han inspirerade dem med sin glädje och längtan att komma till Kristus så fort som möjligt genom att dö som martyr. De tog farväl av honom som någon som redan vunnit en tävling och som en resenär som började sin resa till Himlen istället för en som var dömd till döden.

Han skickade många brev till de kristna på sin resa för att göra dem starka i sin tro. När han fick reda på att de kristna i Rom skulle försöka hindra hans död om de kunde, skrev han till dem och bad dem att inte göra det. Han skrev att det fanns ingen kärlek i honom för saker på jorden och han längtade bara till Gud och att efterlikna Hans lidande.

Resan till Rom var svår och lång. När han kom fram till Rom hälsade de kristna på honom med tårar av sorg och oro för att han dit för att dö samtidigt som de var glada att möta honom eftersom han var en känd och älskad biskop.

Han sista kamp och stund på jorden hade kommit. Han gick in på arenan där lejonen skulle släppas in för att döda honom medan mycket folk hade samlats för att titta på som en präst gick till sin sista Liturgi där han offrade sig själv. Lejonen kastade sig över honom och åt upp honom och lämnade bara de största benen kvar och hans hjärta. De kristna samlade ihop hans reliker med vördnad och de togs högtidigt tillbaka till Antiokia och vördades av många kristna på vägen. I hans hjärta hittade de ordet ”Gudabärare” inskrivet med guldbokstäver för han hade verkligen haft Gud i sitt hjärta.