Helige Johannes av Shanghai och San Francisco

Helige Ärkebiskop Johannes dopnamn var Mikhail Maximovitch och han föddes i Adamovka i provinsen Kharkov i södra Ryssland år 1896. Som pojke älskade han över allt annat att läsa helgonens liv. Hans föräldrar insisterade på att han skulle studera juridik och han satte sin egen önskan åt sidan om att läsa på den Teologiska Akademin i Kiev.

Under studentåren insåg den unge Mikhail att den rätta förståelsen av helgonens liv är viktigare än någon universitetskurs. Så kom det sig att Mikhail tillbringade mer tid med att läsa helgonens liv än att gå på akademiska föreläsningar, även om han gjorde bra ifrån sig i sina akademiska studier. Man skulle kunna säga att han studerade de ortodoxa helgonen på ”universitetsnivå”. Han anammade deras världssyn samt deras syn på livet och studerade deras verksamhets olikheter: olika asketiska övningar och övningar i bön. Han började älska dem av allt sitt hjärta och var helt genomsyrad av deras andlighet – han började leva som de.

År 1921, medan det ryska inbördeskriget härjade, evakuerades Mikhail – som då var tjugofyra år gammal – och hela hans familj till Belgrad. Där började han på Belgrads universitet och tog examen år 1925 vid teologiska fakulteten. Ett år senare vigdes han till munk i Serbien och fick namnet Johannes. Samma år vigdes han till prästmunk. Fader Johannes vigdes till biskop år 1934 i Ryska kyrkan i Belgrad. Han tilldelades Shanghaistiftet i Kina.

Det första han gjorde i Shanghai var att återupprätta Kyrkans enhet och upprättade kontakter med serber, greker och ukrainare. Han engagerade sig speciellt i den religiösa bildningen. Han tog aktivt del av välgörenhetsaktiviteter, speciellt sedan han sett de svåra förhållanden under vilka majoriteten av hans hjord, vilken bestod av flyktingar från Sovjetunionen, levde. Han organiserade ett barnhem för föräldralösa och för fattiga föräldrars barn. Han samlade själv ihop de sjuka och svältande barnen från Shanghais slumområdens mörka gränder och gator: ryska barn, kinesiska barn, och andra barn. Barnhemmet härbärgerade uppåt hundra barn i taget och under hela dess tid uppåt 3500.

 När kommunisterna tog makten i Kina år 1949 tvingades Ärkebiskop Johannes att evakuera sin hjord, inklusive hela barnhemmet som han grundat där. Han förde 5000 flyktingar till läger i Filippinerna. Han reste sedan själv till Washington för att utverka att få föra sitt folk till Förenta Staterna. Lagen ändrades och tack vare den helige Johannes kom nästan hela lägret till USA.

1951 fick Ärkebiskop Johannes ett nytt område att ansvara pastoralt för i västra Europa med sitt första säte i Paris och senare i Bryssel. Här intresserade han sig djupt för ryssarna i diaspora och arbetade outtröttligt för dem på liknande sätt som han gjort för folket i Shanghai, men även för de lokala invånarna. Han mottog i sitt stift lokala holländska och franska Ortodoxa kyrkor och skyddade dem och uppmuntrade deras Ortodoxa utveckling. Han firade Liturgi på holländska och franska såsom han förut firat gudstjänst på kinesiska och grekiska och senare kom att göra även på engelska.

Senare tjänade han San Fransiscos stift i USA, där han insomnade år 1966 i Seattle. Han hade förutsagt sin död till olika människor. Han hade firat Liturgi på morgonen och blev kvar tre timmar i bön i altaret efteråt. De hörde honom falla i sitt rum ovanpå senare, folk sprang dit och hjälpte honom att sätta sig i en fåtölj där han andades sina sista andetag framför den mirakelgörande Guds moder av Kursk ikon ”Tecknet”.

   Hos Helige Johannes kombineras många sorters helighet som vi kan finns i helgonens liv:

1. Han var en stor asket. Hans asketisms kärna var bön och fasta. Han åt en gång varje dag klockan 11 på natten. Under första och sista veckorna i Stora Fastan åt han inte alls och under resten av Stora Fastan och under fastan före Kristi Födelse åt han endast bröd från altaret. Han tillbringade vanligen nätterna i bön och när han till slut blev utmattad lade han sitt huvud på marken och sov några timmar innan gryningen.

2. Han var en klarsynt läsare av hjärtan och en som kunde känna igen och omnämna vid namn människor han aldrig sett förr. Upplyst av Guds nåd kunde han höra och besvara människors tankar innan de uttalade dem. Han kunde också se in i framtiden och även se sin egen dödsstund.

3. Han var en allmosegivare i samma tradition som den helige Filaret Allmosegivaren och den helige Johannes Allmosegivaren m.fl. . Han gick in i den farliga slummen för att rädda barn från svält och osunda miljöer. Han gav alltid åt de behövande och arbetade ständigt för dem. Ofta gick han barfota, ibland efter att han givit bort sina sandaler till någon fattig människa.

4. Han var en biskop och en teolog, en kyrklig skriftställare och apologet som försvarade Kyrkan mot irrläror, i samma tradition som den helige Athanasios den Store och den helige Gregorios Teologen m.fl.

5. Han var en apostel, förkunnare och missionär i nya länder, i samma tradition som den helige Kyrillos och den helige Methodios, och den helige Nakhum av Okhrid m.fl. När han var i västra Europa arbetade han hårt med att skapa inhemska ortodoxa kyrkor i Frankrike och Nederländerna.

6. Han var en helare och undergörare i samma tradition som den helige Martin av Tours och den helige Nikolaos av Myra i Lykien m.fl. Genom hans förböner helade han människor från allehanda sjukdomar, och han fortsätter göra så även efter sin bortgång.

7. Han var en kärleksfull och självupplåtande församlingsherde i samma tradition som den helige Johannes av Kronstadt och alla andra forna tiders heliga biskopar och präster.

8. Han befriade sitt folk från träldom i samma tradition som profeten Moses. Han förde 5000 ortodoxt troende ut ur det kommunistiska Kina till friheten i Förenta Staterna.

9. Slutligen var han till en viss grad även en Kristi dåre och befann sig i samma tradition som Kristi dårar den helige Andreas m.fl.

   
   

Det som den moderne författaren Constantin Cavarnos skriver om moderna helgon i allmänhet passar utmärkt för att beskriva den helige Johannes: ”Moderna helgon beundrar och efterliknar de äldre helgonen: de efterliknar dem noga som förebilder och studerar uppmärksamt deras lära noggrant och bekräftar den. De moderna helgonen som skriver eller predikar utvecklar och förtydligar de gamla helgonens lära och överför den på moderna omständigheter.”   Då vi i enlighet med den helige Johannes arv ihågkommer Guds helgon måste vi alltid minnas, precis som han mindes, att var och en av oss är kallade att bli ett helgon och så gott vi kan efterlikna deras liv.

Den ortodoxa tron är inte först och främst huvudets tro. Först och främst är det hjärtats tro, och den känns och tros av hjärtat. Genom helgonens liv skapar vi ett ortodoxt hjärta. ser vi på helgonen som våra föredömen. ”Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi” (1 Kor. 11: 1). Detta är även helgonens, tillika med aposteln Paulus’, ord till oss. Som kristna vill vi växa i Kristi efterliknelse, så att Kristi likhet lyser i oss. För att uppnå detta, måste vi ofta se till helgonen för att se den tydliga likheten. Vi måste se till dem för verkliga och praktiska föredömen för hur man skall leva.

Den helige Basileios den Store ger oss en liknelse: ”Precis som målare, när han arbetar med modeller, ständigt tittar upp på sin modell och försöker överföra modellens likhet på sitt konstverk, så är det också med den som är ivrig att bli fullkomlig i alla slags dygder, han måste titta upp på helgonens liv som så att säga på en rörlig staty som handlar och han måste tydligt efterlikna dem i sig själv”.

För det andra måste vi se helgonen som våra himmelska vänner, som våra bröder och systrar i tron och som tar emot oss. Vi läser om dem inte som människor som är döda, utan som människor som är levande. Vi kan när som helst tilltala dem direkt i bönen, till och med medan vi läser deras liv. Och de kommer att höra oss. Vid sidan av våra privata böner till dem, erbjuder kyrkan oss många sätt att uppnå gemenskap med dem, som våra vänner, och ära dem som våra mottagare. Vi sjunger deras troparia och vi vördar deras ikoner, vi firar gudstjänster till dem, och om vi får välsignelse av vår biskop kan vi rent av sammanställa en gudstjänst till dem.

Den helige Johannes skrev: ”Helighet är inte endast en rättfärdighet, för vilkens skull de rättfärdiga förtjänar att njuta Guds rikes salighet. Utan snarare är helighet en sådan höjd av rättfärdighet att människor fylls med Guds Nåd så till den grad att Nåden flödar över och rinner ut från dem och bevattnar dem som umgås med dem. Stor är deras salighet, för den utgår från deras personliga upplevelse av Guds Härlighet. De är fyllda av kärlek till människorna, som utgår från kärleken till Gud, de är förstående inför människors behov och genom sina förböner ingriper de och försvarar dem inför Gud.” 

”Att leva enligt Evangelium, heligt liv, gudomligt liv, detta är det naturliga och normala livet för kristna. För kristna är, enligt kallelsen, heliga… Vår kallelse är att bli helt heliga, både till kroppen och till själen. Detta är inte ett undantag, utan snarare normen, trosregeln… Eftersom kristna har förenat sig andligen och genom Nåden med den Helige, Herren Kristus, med hoppets hjälp, mottar kristna själva från Honom de heliga energierna så att de kan leva ett heligt liv.” 

(St . Justin Popovich, Orthodox Faith and Life in Christ, pp. 37–38)

Källa: ”Helgonens liv i vårt andliga liv” av prästmunk Damaskin. Ett fördrag hållet vid Serbisk-ortodoxa kyrkan årliga konferens i USA, 16 februari/1 mars, 2002. Se fullständig text på www.ortodoxakyrkan.se/helgonens-liv