Helige Stenfinn

Den Helige Stenfinn (Staffan eller Stefan [latin Stephanus]) räknas som Hälsinglands apostel. Innan dess verkade han i Uppsala och Sigtuna. Även han skall ha varit Benediktinermunk från Corvey (uppgiften saknas dock i de äldsta källorna). Blev dock vigd till präst och biskop i Bremen. Av namnet att döma var han nordbo.

Enligt Adam av Bremen hette han egentligen Stenfi men fick namnet Simeon av den bremiske ärkebiskopen Adalbert (1043–72). När denne vigde sex missionsbiskopar för svensk räkning var en av dessa Stenfinnn. Den prosaiska krönikan från 1450-talet (den första framställningen som gjorts av Sveriges äldsta historia), liksom Adam av Bremen i sin berättelse om de nordiska länderna, återger en historia om en hednapräst i Uppsala, som efter att under mystiska omständigheter blivit blind och får en uppenbarelse av Guds Moder jungfru Maria där han erbjuds synen tillbaka, övergår till kristendom. På grund av denna händelse skulle kung Stenkil ha skrivit till ärkebiskopen av Hamburg-Bremen och begärt att få kristna missionärer. De två som sändes var Adalvard och Stenfinn. Den prosaiska krönikan berättar först om Adalvards framgångar i Sigtuna och Uppsala och sedan om hur Stenfinn sänds norr över.

Adam av Bremen har berättat att "på gränsen mellan svearnas och norrmännens land bor skridfinnarna, vilka sägs löpa snabbare än vilda djur. Deras största samhälle är Hälsingland". Hit skickades nu Stenfinnn som förste biskop för att kristna människorna och genom sin predikan fick han många att konvertera till kristendomen. Dock hade man säkert hört om kristendom tidigare i Hälsingland. Det kan man sluta sig till när man ser inskriptionen på runstenen i Norrala.

Det finns två traditioner om hur Helige Stenfinn tog sig till Hälsingland. En version berättar att han tog sig till fots längs den gamla ridstigen, som var en förbindelse mellan norr och söder. En annan version berättar om att kung Stenkil lovade Stenfinn eskort ut till Roslagen och att han där mötte hälsingar som varit på Uppsala marknad. De stod just i begrepp att segla hemåt med sina båtar och de varor de bytt åt sig. Han blev då erbjuden att åtfölja dessa. Om det blev dålig seglarvind fick de på så sätt en extra roddare. Eftersom Stenfinns mål var Norrala/Trönö seglade eller rodde man fram till Norralas centralbygd. Deras båtar kallades ”snäckor” och vid en svag sluttning låg en plats, som kallades Snäckli, där man steg i land med sina båtar. Platsen ligger i närheten av byn Snarböle strax norr om kyrkan.

Enligt traditionen skall hans verksamhet börjat i Trönö, där ett avgudahus fanns. Dit samlades människor från omgivande bygder för att dyrka sina asagudar. Under vistelsenn i Hälsingland ska hans egentliga utgångsplats varit i Norrala, där han åtnjöt visst skydd av häradskonungen, som hade sitt säte i Kungsgården.

Från Norrala företog han sig veckolånga resor på hästryggen runt om i Hälsingland och förkunnade den nya läran. Han påbörjade sina resor genom att rida till Arbrå på måndagen, på tisdagen till Järvsö, på onsdagen till Ljusdal, därefter till Delsbo och var vid veckans slut tillbaka i Trönö. Han skulle då ha medfört fem hästar. Enligt en annan version skall han haft hästarna utplacerade efter färdvägen.

Intressant är här ihop blandningen på nordiskt område mellan Herodes stalledräng Staffan och Hälsingarnas apostel Stenfinn (Staffan). I visan heter det ju att Staffan ”vattna sina fålar fem” och detta kan ha att göra med Stenfinns fem hästar som han använde för att resa runt i Hälsingland med!

Lite mer utförliga är de berättelser som finns i den Prosaiska krönikan. Här berättas om hur den nitiske missionären dristade sig till att förstöra avgudatempel och bildstoder men tvingades fly för de uppretade hedningarna. Dessa hann emellertid upp honom och stenade honom till döds i en skog vid namn Ödmården vid Tönnebroå. Traditionen utpekar platsen till Kapellsten i Skogs socken, där finns ett stort flyttblock som ingår i ett offerkast.

För att påminna om helige Stenfinns förbindelse med Skogs socken lät Ärkebiskop Nathan Söderblom 1928 en minnessten vid Själsstugan, som var ett slags härbärge för vägfarande, alldeles bredvid Kapellstenen. Vid Kapellstenen, söder om Själstugan ska Helige Stenfinn ha segnat ned av trötthet och blivit stenad av förföljarna. Ytterligare en variant säger att Stenfinn lyckades undfly, men lämnat kvar sin kappa. Därför kallas Kapellstenen också ”Kappa-stenen”.

I en annan version skulle Helige Stenfinn flytt tillsammans med några kristna vänner och upphunnits vid Mårdbäcken i Skogs socken, där han utsattes för misshandel. Han fördes sedan till Själstugan. Där överfölls han på nytt och stenades ihjäl. Innan han gav upp andan skall han ha uttryckt sin önskan att på ryggen av en fåle bli förd till en plats där han skulle begravas och där en kyrka sedan skulle byggas. För att fullfölja hans önskan sattes hans döda kropp på en otämjd fåle, som släpptes iväg mot okänt mål. Efter några dagar återfanns fålen med helgonets kropp i Norrala. På platsen där fålen stannat begravdes han och man uppförde ett gravhus, en stupa, av trä.

Martyren begravdes vid nuvarande Norrala kyrka och över hans grav restes en stupa, en sorts monument i husform som var byggt av trä. Då den på 1800-talet ersattes med en ny byggnad av sten borttogs ett par yttre brädfoder daterade till 1700-talet. En teckning från 1600-talet på "Helge Bror Staffans stupa" finns dock bevarad och en akvarell från 1763. En minnestavla finns nu ovanför ingången till stupan.

I stupan finns ett underjordiskt rum med en mindre svartmålad kista fylld med ben. Kistan verkar ha kommit dit 1887 genom kyrkoherden Jonas Söderbloms initiativ och fyllts med ben som kommit upp på kyrkogården. I rummet finns också ett fyrkantigt stenkar, vars syfte är okänt.

Det var alltså farliga tider för en alltför aggressiv mission, vilken historien om Stenfinn visar. När en ny biskopsdelegation ledd av biskoparna Adalvard den yngre i Sigtuna (senare också biskop i Skara) och Egino i Dalby (utanför Lund) några år senare ville göra ett nytt försök att missionera i Uppland genom att bränna hednatemplet i Uppsala, eftersom de trodde att hela folket då skulle omvända sig till kristendomen, stoppade kung Stenkil detta. Stenkil var själv kristen men lyckades få biskoparna att avstå från detta, eftersom han befarade att han skulle bli avsatt och de som omvänt sig skulle återfalla i hedendom och framför allt biskoparna dödade.

Källor: Adam av Bremen, Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, fjärde boken, kapitel 24, Prosaiska krönikan (från 1450-talet)

Om ikonen

Helige Stenfinn var biskop och är sålunda målad i biskopsskrud med ett omoforion över hans axlar som utmärker biskopen och hans högra hand är lyft i välsignelse över betraktaren. Han spred Evangeliets budskap och håller därför det öppna Evangeliet med texten ”Det folk som satt i mörker fick se ett stort ljus.” (Matt. 4:16). Texten hänvisar till hur han predikade för hedningarna som befann sig i andligt mörker, men också att hans verksamhet var koncentrerad på Hälsingland där dagarna vintertid är korta. Korsen på hans skrud är inspirerade av runstenen som står utanför hans grav. Han är klädd i rött som är martyrens färg.

En liten stavkyrka med tillhörande klockstapel finns avbildade på ikonen. En teori hur Kapellstenen, platsen för helgonets martyrdöd, har fått sitt namn är att det en gång stått ett kapell på den platsen. De första kristna på platsen måste ju ha haft en plats där de kunnat fira gudstjänst. Som inspiration för kapellet och klockstapeln har vi haft dem som visas på den s.k. Skogbonaden.

Skogbonaden hittades 1912 i närheten av en kyrkoruin i Skogs socken, som ligger i nuvarande Söderhamns kommun, i en kyrkbod vid kyrkan. Bonaden är daterad till 1200-talet och mäter cirka 45 centimeter i bredd och 165 centimeter i längd. Bonaden förvaras idag på Statens historiska museum i Stockholm men det finns en kopia i Skog nya kyrka. Bilderna på bonaden har tolkats föreställa striden mellan hedendom och kristendom. Centralt placerat i bilden finns två byggnader som har förståtts att föreställa en kyrkobyggnad och en mindre byggnad placerad till höger föreställande en klockstapel.

Kapellstenen finns också målad på ikonen. Dess form står beskriven i Fornvännen (”Staffan, hälsingarnas apostel, i lokal tradition och levande sägen”, Nordin, Ingeborg, Fornvännen 129-150) och efter den beskrivningen har vi målat den: ”Den har formen av en liggande likbent triangel med spetsen rakt i norr. Höjden från marken vid triangelbasen är ungefär en meter. Denna del av stenen är täckt av en mängd på varandra kastade kullerstenar, varför stenen från landsvägen sedd närmast liknar ett röse.”

Landskapet i bakgrunden på ikonen vill påminna om Hälsingland: blånande berg, skog, granar, lingonris och sjöar. Avbildade finns också de fem hästar som Helige Stenfinn använde sig av på sina missionsresor samt de stenar som lett till helgonets martyrdöd.

En hymn till Helige Stenfinn

Vigd till biskop i Bremen kom du till Hälsingland,

där du upplyste folket med Evangeliets ord.

Med fem hästar red du runt i Norralas bygd,

men när avgudars bild och hus du rivit ner,

du med martyrens krona kröntes i Ödmårdens skog.

Helige Stenfinn, bed att Herren oss må upplysa med Sitt ljus.