Guds Moders avsomnande

Enligt den Ortodoxa Kyrkans tradition, skickade Herren ärkeängeln Gabriel till Sin Moder för att meddela henne om att tiden var inne för henne att lämna jordelivet. Guds Moder gick då upp på Olivberget och bad innerligt och länge. Sedan återvände hon hem och förberedde sin begravning, medan hon tackade Gud. Man tror att detta skedde ungefär 11 år efter Kristi uppståndelse då Guds moder var 59 år gammal.

Apostlarna, som var utsända i världen för att predika Evangeliet, hämtades mirakulöst tillbaka till Jerusalem för att kunna ta farväl av Herrens Moder. Hon välsignade och tröstade apostlarna och gav så sin själ i sin Sons händer. Hennes död skedde utan lidande eller oro liksom hennes födande hade varit utan smärta.

Apostlarna bar i procession med sång och ljus Guds Moders kvarlevor till hennes begravning och många sjuka på vägen  återfick sin hälsa.

Judarnas ledare stod inte ut med att se detta och fick folket uppretade och de försökte att välta båren med Guds moders kropp. De blev dock alla blinda och prästen som försökt välta båren fick sina händer avhuggna. Men han ångrade sig, blev omvänd och kom till tro på Kristus. Genom ett ord från Aposteln Petrus blev han helad igen. Han fick ett av Guds moders palmblad och gav till sina kompanjoner som blev helade från sina kroppsliga och själsliga blindhet. Med stor vördnad begravde apostlarna henne i Getsemane, där hennes grav fortfarande kan besökas av pilgrimmer i Jerusalem.

I mitten av ikonen finns Jungfru Maria, Theotokos (=Gudaföderska/bärerska), utsträckt på en bädd eller bår död, med armarna korslagda. Det lilla barn som Kristus håller i på ikonen är Guds Moders själ, vilken Han upplyfter till Himmelen. Att Theotokos framställs som ett spädbarn symboliserar att hennes ande pånyttföds till evigt liv efter sin död. Till höger, bakom Theotokos’ huvud, står aposteln Petrus, bugande sig och hållande ett rökelsekar, med vilket han beröker. På den motsatta sidan, till vänster, står aposteln Paulus, också bugande, seende på Theotokos och med sin högra hand sträckt mot henne i djup vördnad. Sorg är liksom skrivet i deras ansiktsutryck blandat med hopp. Detta är vad de Ortodoxa kallar en glädjefull sorg, något som utmärker de troende som lever i väntan på uppståndelsen och både sorgen, glädjen och hoppet är något som uttrycks även i hymnerna till gudstjänsten.

Nära apostlarna Petrus och Paulus står fem andra apostlar med sorgtyngda ansikten. Kristus med Theotokos i Sina händer har glorior, liksom också änglarna. Apostlarna och biskoparna avbildas dock utan glorior, för att tyngdpunkten i ikonen inte skall förskjutas från Kristus och Theotokos. Biskoparna på ikonen är Aposteln Jakob, som kallas Herrens broder, den förste biskopen av Jerusalem; Helige Dionysios Aeropagiten, Helige Hierotheos, förste biskopen av Aten och Helige Timoteus.

Aposteln Tomas kom, med Guds försyn, för sent och hann inte var med på begravningen så att han bad sedan om att de skulle öppna graven så att han skulle få se Guds Moder en sista gång. Då fann de inte längre hennes kropp där, vilket var ett bevis på att hon upptagits till Himmelen med sin kropp, förenad igen med sin själ. Guds Moder är en stark förebedjerska för alla oss människor. Hennes upptagande till himlen en stor glädje för de troende eftersom genom det, och för att hon bar Kristus i sitt sköte,  har hon öppnat himmelriket för oss. Således, när hon upptogs kroppsligt till himlen vid sitt avsomnande, är detta en garanti för alla troende att det är hela vår mänskliga natur (både själ och kropp) som är kallad att förenas med Gud.

Guds Moders avsomnande är den största och viktigaste av dem alla, vilken föregås av en två veckor lång fasta. Genom rätt och traditionell förberedelse inför en festdag tränger vi djupare in i dess Mysterium och det leder oss ännu ett steg på vägen till föreningen med vår Herre. En festdag bör firas med Liturgi och genom att höra texterna i Afton- och morgongudstjänsterna just för högtiden som ger oss större förståelse för den. Vi sjunger följande troparion:

 I födandet har du bevarat din jungfrulighet

och i ditt avsomnande har du icke lämnat världen, o Theotokos.

Du har övergått till livet, ty du är Livets moder,

och genom dina förböner löser du våra själar från döden.

Källorna till hymnografin och ikonografin kring Guds moders högtider är tagna till största del från apokryfiska skrifter som de heliga fäderna ”lånat” från, upplysta av den Helige Anden och som de med stor andlig urskiljningsförmåga korrigerat dogmatiska fel i. Fäderna trodde att vissa delar av apokryferna var sanna och uppbyggande och har därför tagit med dem i sina skrifter och de har blivit en del av den Ortodoxa traditionen.

I Ortodoxa gudstjänster benämns Jesu mor med hennes fullständiga titel: ”vår allraheligaste, allrarenaste, mest välsignade och härliga Härskarinna Maria, Theotokos, och ständig Jungfru”. Häri ingår de tre viktigaste epiteten som används av vår Kyrka: Theotokos (Gudaföderska), som hon tilldelades vid det tredje ekumeniska konciliet, det andra ”ständig jungfru” som gavs henne vid det femte ekumeniska konciliet, och som visar att hon var jungfru före, under och efter Jesu födelse, och ”den allraheligaste”, eftersom hon bland alla Guds varelser är det främsta exemplet på samverkan mellan den gudomliga avsikten och den mänskliga friheten. Av dessa tre är benämningen Theotokos den allra viktigaste eftersom den ger oss nyckeln till vår vördnad.

Vi hedrar Jungfru Maria därför att hon är modern till vår Gud. Vi vördar henne inte som något i sig själv, utan på grund av hennes förhållande till Kristus. Ju högre vi värderar Guds Moder desto starkare blir vårt medvetande om hennes Sons höghet, för det är just på grund av Sonen som vi vördar Modern. Liksom den övriga mänskligheten undergick Guds Moder den fysiska döden, men i hennes fall har kroppens uppståndelse föregripits: efter döden ”upptogs” hennes kropp i himlen och hennes grav befanns vara tom. Hon har gått vidare, förbi död och dom, och lever redan nu i den tillkommande tidsåldern.