Helige Gerasimos av Jordan

Den helige ökenfadern Gerasimos av Jordan (+475) föddes i provinsen Lykien i Mindre Asien. Hans föräldrar var förmögna och framgångsrika och Helige Gerasimos blev en affärsmän. Han besökte ofta de egyptiska eremiterna på sina resor. Från tidig ålder utvecklade Gerasimos en stor kärlek till Gud och insåg att banden till denna världen medförde många onödiga bekymmer och lidanden så han längtade efter att bara tjäna Gud och behaga Honom.

Han levde till en början som eremit i den egyptiska öknen, men slog sig senare ned i Palestina.  Många andra män följde hans exempel på grund av ryktet om hans dygder så att han grundade ett kloster. Klostret ligger vid floden Jordan, i närheten av den plats där Jesus Kristus döptes, och är aktivt än idag. Munkarna levde i varsin cell i tystnad fem dagar i veckan och sysslade med enkelt hantverk, vävnad av mattor eller flätning av korgar av palmblad. De åt bara torrt bröd, rötter och vatten. På lördagar och söndagar samlades munkarna i klostret för att fira den Gudomliga liturgin och mottaga Nattvarden. Där fick de lagad mat och gav veckans hantverk till abboten. På söndag eftermiddag fick varje munk med sig vatten och bröd och palmblad för handarbetet och återvände till sina enskilda celler.

Förutom att Abba Gerasimos är känd för sin asketiska levnad finns också en berättelse om hur han blev vän med ett lejon. Abba Gerasimos vandrade en dag längs den heliga Jordans strand och mötte ett lejon, som vrålade förfärligt på grund av smärtan i en tass. En vass tagg hade trängt djupt in i den och orsakat svullnad och varbildning. När lejonet såg abban, kom det fram till honom och bad honom om att få bli helad. När abban såg hur lejonet plågades, satte han sig ner, tog tassen, skar upp den och drog ut taggen och en mängd smuts. Han tvättade såret noga, förband det och lät djuret gå. Men det botade lejonet ville inte lämna honom utan följde honom som en trogen lärjunge vart han gick. Abban blev häpen över vilddjurets tillgivenhet och började mata det. Han satte fram bröd och kokta grönsaker.

Klostret hade en åsna, som brukade hämta vatten åt fäderna från den heliga floden Jordan och floden ligger ett stycke från klostret. Fäderna brukade lämna åsnan åt lejonet, som ledde den på Jordanstranden. Men en dag somna de lejonet medan åsnan betade. Några kameldrivare på väg från Arabien fann åsnan och tog den med sig till sitt land. När lejonet mist åsnan, vände det tillbaka till abba Gerasimos, mycket sorgset och bedrövat. Abban tänkte, att lejonet hade slukat åsnan. Han sade: ”Var är åsnan?” Djuret stod alldeles tyst och hängde med huvudet, nästan som en människa. Abban sade: “Har du ätit upp den? Välsignad vare Gud! Från och med nu skall du utföra alla åsnans uppgifter.” Från den dagen brukade lejonet på abbans befallning bära packsadeln med fyra lerkrukor och hämta vatten […]

Någon tid därefter kom kameldrivaren, som hade tagit åsnan, tillbaka till den heliga staden för att sälja säd och hade åsnan med sig. När han hade kommit över den heliga Jordan, stod han plötsligt ansikte mot ansikte med lejonet. När han såg vilddjuret, lämnade han kamelerna och lade benen på ryggen. Lejonet kände igen åsnan, tog tyglarna i munnen efter gammal vana och ledde iväg inte bara åsnan utan också kamelerna. Lejonet ledde dem till abban och röt av glädje över att ha hittat den förlorade åsnan. Fäderna, som trodde att lejonet hade slukat åsnan, förstod nu att deras misstanke var obefogad. Abban kallade lejonet Jordan och det levde med honom i lavran i fem år utan att lämna honom.

När abba Gerasimos gick hem till Herren och begravdes av fäderna, kunde man inte hitta lejonet någonstans i klostret. Så kom lejonet och letade efter abban. Hans lärjunge abba Sabbatios, kilikiern, såg det och sade: “Jordan, vår abba har lämnat oss faderlösa och han har gått hem till Herren. Kom nu och ät något.” Men lejonet vill inte äta utan såg sig runt omkring för att få syn på abban. Det vrålade förfärligt och kunde inte stå ut med att ha förlorat honom. När abba Sabbatios och de andra fäderna såg det, strök de manen och sade: “Abban har gått hem till Herren.” Men inte ens de orden kunde stilla hans vrål och klagan. Ju mer de försökte trösta honom med sina ord, desto mer röt lejonet och gav utlopp åt sin sorg med allt högre rytanden. Med röst, hållning och ögon visade det vilken sorg det kände över att inte få se abban. Då sade abba Sabbatios: “Eftersom du inte tror oss, så kom med, så skall jag visa dig var abban ligger.” Platsen låg ett gott stycke från kyrkan. Abba Sabbatios stod vid abba Gerasimos grav och sade till lejonet: “Här finns vår abba”, och böjde knä. När lejonet såg hur han knäböjde, började han slå sitt huvud mot marken och ryta. Sedan dog han strax på abbans grav.

Lejonets kärlek och tillgivenhet till Helige Gerasimos är ett exempel på kärleken och lydnaden som djuren hade till Adam innan syndafallet och utvisande från Paradiset.