Helbrägdagöraren Helige Panteleimon

Pantoleon, som var hans hedniska namn, föddes av en  hednisk far och en kristen mor i Nikomedia, (nuvarande nordvästra Turkiet), och fick en utmärkt utbildning i medicin av en välkänd läkare. Hans mor ville uppfostra honom till kristen men hon dog när pojken fortfarande var liten.

Den unge mannen passerade dagligen förbi Helige Hermolaus gömställe. Den helige prästen förnam Pantoleons själs läggning och inbjöd honom en dag och började lära honom att medicinsk vetenskap är bara en liten hjälp för vårt lidande och dödliga natur. Kristus allena är den Sanna Läkaren som har kommit för att frälsa oss utan varken mediciner eller betalning. Pantoleons hjärta fylldes av glädje när han hörde dessa ord och han började regelbundet besöka Hermolaus för undervisning i den kristna tron.

En dag anropade Pantoleon Kristi namn då han fann ett barn som hade blivit bitet av en orm och dött. Barnet stod då upp och Pantoleon sprang till Hermolaus och bad att få bli döpt, vilket han också blev. Senare helade Pantoleon även en blind man som kommit till hans hus. Det fick både mannen och fadern i huset att döpa sig. När fadern gick bort en tid senare gav Pantoleon hela sin förmögenhet till de fattiga, befriade sina slavar och ägnade sig själv med dubbel iver att ta hand om de sjuka, utan att be om betalning.

De andra läkarna i Nikomedia blev dock avundsjuka för att så många gick till Pantoleon och de angav honom till kejsar Maximian ( år 284-305) som kallade honom till sig för att fråga ut honom. Pantoleon bekände sin tro på Kristus och helade en lam man som en hednapräst inte kunnat göra, trots försök. Många närvarande kom så till tro. Pantoleon blev torterad för sin tro på många sätt och varken smicker eller hot fick honom att vekna. Kristus uppenbarade sig för honom i skepnad av hans andlige fader Hermolaus och sade till honom: ”Frukta inte, min son för jag är med dig och ska komma till undsättning för alla som lider för mig.”

Kejsar Maximian frågade om källan till hans kraft då tortyren inte bet på honom och hur han blivit kristen. Pantoleon sade då var Hermolaus var gömd eftersom Gud uppenbarat för honom att det var tid för både honom själv och hans lärare att lida martyrdöden. När Hermolaus dödats beordrade kejsaren att Pantoleon skulle halshuggas, men svärdet smälte i handen på soldaten som själv bekände Kristus. Pantoleon uppmanade honom ändå att slutföra sitt uppdrag och bad en sista bön. Då hördes en röst från himlen: ”Du trogna tjänare, din längtan ska nu gå i uppfyllelse. Himlens portar är öppna för dig och din krona förberedd. Hädanefter ska du bli en tillflykt för de förtvivlade, stöd för dem i prövning, läkare för de sjuka och demoners skräck. Ditt namn ska inte längre vara Pantoleon utan Panteleimon (vilket betyder stor barmhärtighet).”

Han böjde så sin nacke och när hans huvud föll kom mjölk från hans nacke och ett förtorkat olivträd intill fick plötsligt löv och bar frukt. Soldaterna som blivit beordrade att bränna martyrens kropp överlämnade den istället till de kristna som gav den en värdig begravning. Ända sedan dess har Helige Panteleimons reliker inte upphört att hela människor genom Kristi nåd.

Illnesses Are Gifts Of God*

In the Kalyve of St. John Chrysostomos, which belongs to the Koutloumousiou Monastery’s Skete of St. Panteleimon, Monk Daniel is still alive and struggling in asceticism. As he himself assures us, and as we have also learned from other Fathers, he has been sick for over twenty years: his head, back, kidneys, heart, feet, and sometimes his whole body, hurt. He has been to many doctors and has undergone many examinations, X-rays, and radiography, all with the same outcome. The doctors cannot find any bodily disorder; nevertheless, the brother continues to suffer from an inexplicable illness, with which doctors and science are unable to help him.

A few years ago, on July 27, during the Vigil for the Feast of St. Panteleimon, Brother Daniel, with great faith and tears in his eyes, besought St. Panteleimon with these words: “O Saint of God and Patron of our Skete, you who are a doctor and who, for the love of Christ, were martyred and shed your blood, beseech Christ our Master to grant me my health, so that I, too, will be able to glorify His Name and chant during Vigils in good health.” Having said this, from his pain and exhaustion, Monk Daniel fell into light sleep and saw St. Panteleimon in a vision kneeling before the throne of God and asking for the brother’s health to be restored.

Monk Daniel heard Christ the Master say to St. Panteleimon: “My brother, Great Martyr Panteleimon, are you perhaps more compassionate than I? Or do you have greater love for the people than I do? I know that you shed your blood for My sake, but did I not also shed My Blood, and continue to shed it every day, for the salvation of men’s souls? Know that it is My will, and it is often to one’s advantage, that one’s body be sick, that his soul might be saved. This is how I desire many people to be saved.” When Brother Daniel heard these words, he woke up and glorified the Name of God, also thanking St. Panteleimon for his efforts and intercession. And immediately, as he himself told us, a burden was lifted from him and he was inwardly assured that he must bear his cross and his illness with patience and thanksgiving.

 * Monk Andrew the Hagiorite, Gerontikon of the Holy Mountain [in Greek] (Athens: 1979), pp. 287-288.