Helige Valeriu

Helige Valeriu Gafencu av Rumänien- fängelsernas helgon

Valeriu Gafencu föddes den 24 december 1921 i norra delen av Rumänien, nära den ryska gränsen på den tiden. Hans föräldrar var båda aktiva ortodoxa kristna. Hans far deporterades till Sibirien av ryssarna 1940 för sin pro-rumänska verksamhet. Under sin gymnasietid gick Valeriu med i en organisation inom de sk Legionärerna kallad ”Korsets broderskap”, och när detta blev olagligt under andra världskriget arresterades han och dömdes till 25 års hårt arbete. Han var bara 20 år vid hans rättegång. Hans medstudenter och lärare kom och försvarade honom och påpekade hans oskuld och hans underbara egenskaper men utan resultat. Han dömdes och först skickades han till fängelset Aiud.

De första åren i fängelse engagerade han sig i bön och läste ivrigt Bibeln, kyrkans fäder och annan ortodox litteratur. Under kriget, även om Rumänien hade en diktatorisk regim, var fängelselivet inte så strikt och vissa grundläggande mänskliga rättigheter togs fortfarande hänsyn till: fångarna kunde gå till fängelsets kyrka, bikta sig, ta emot nattvarden och också träffa varandra och läsa böcker efter eget val.

Under krigstiden arresterades många präster och munkar av olika politiska skäl (och många fler skulle följa under kommunistregimen) och den som ville leva ett religiöst liv hade gott om människor att vända sig till för vägledning. Under deras ledning tänkte Valeriu mycket på sin frälsning under sina första år. I ett brev från 1942 säger han: ”Tron är allt i livet. Utan den är en man som död.” Han försökte leva bland sina medfångar i ödmjukhet och utöva den kristna kärleken.

Han blev efter en första svår tid i fängelset medveten om sin egen syndfullhet och insåg att hans gamla jag behövde dö för att bli en ny man. Då började han en kamp med det onda som fanns inom honom själv, som han själv skriver i ett brev till sin mor i mars 1946: ”Långsamt kom sanningens ljus till mig. Jag började leva i lycka mitt i smärtan och hålet i mitt hjärta blev fyllt av min stora kärlek till Kristus. Idag har jag glädje. Genom Kristus älskar jag alla. Jag är övertygad om att detta är den enda väg som leder till lycka.”

Han ville gå i kloster när han skulle befrias. Han brukade bikta sig ofta och be mycket i sin cell. Tillsammans med en grupp andra hängivna fångar gjorde de ett böneschema som de följde oavbrutet dag och natt. De bad tillsammans, som i en kyrka, och även separat i sina celler och praktiserade hjärtats bön, Jesusbönen.

  Genom sin djupa ortodoxa känsla, vänlighet och rika böneliv lyckades han påverka ett stort antal människor, av vilka många han aldrig träffade, men de lärde känna honom från berättelser som var på allas läppar redan innan han gick bort.

  Hans första 8 år i fängelse var inlärningsåren när han blev starkare i tro (han skulle behöva detta för det som skulle komma). När den politiska regimen förändrades i Rumänien förändrades också fängelseförhållandena dramatiskt: de hade inte längre tillgång till religiösa böcker, präster eller kyrkobesök och fångarna började förföljas för sin tro (liksom för deras deltagande i korsbrödraskapet). Under denna otroliga svåra period verkade Valerius ord som en brinnande låga som värmde och tröstade dem omkring honom.

  När han var i Aiud stötte Valeriu en gång på en fattig man och gav honom sin jacka. Detta påminner om Helige Martin av Tours liv, men det var inte hans enda generösa gärning. En präst från Paris (Vasile Boldeanu) kom ihåg år senare att när han överfördes till Aiud endast i skjorta och byxor, nästan ihjälfrusen, räddades han av sin yngre broder i lidande, som gav honom sin varma kappa.

Mellan åren 1946-1948 skickades Valeriu och andra äldre fångar till arbete på vissa fält nära Galda. Där var det en mildare regim, fångarna skulle arbeta, men de hade tid att be och de bodde i öppna utrymmen och kunde träffas dagligen.

1948 stängdes denna arbetskoloni och fångarna skickades tillbaka till Aiud där den kommunistiska regimen skulle konfrontera dem med sin officiella ateistiska propaganda. Efter en tid skickades majoriteten av fängslade studenter till ett speciellt fängelse vid namn Pitesti, där de skulle ”omskolas” (här ägde rum det fruktansvärda och berömda Pitesti-experimentet). Det finns mycket att berätta om detta fasansfulla fenomen och det anmärkningsvärda kristna motstånd som ägde rum här.

Valeriu hölls i Pitesti endast under en kort tid eftersom han av all tortyr, kyla och hunger blev mycket sjuk i tuberkulos och skickades till ett sjukhusfängelse för tuberkulos-smittade med namn Targu Ocna. Han såg detta som Guds nåd som räddade honom från de mest avskyvärda tortyr som ägde rum i Pitesti strax efter han lämnat det.

En före detta medfånge minns om Targu Ocna: ”Hans ankomst till detta fängelsesjukhus upplevdes av de andra fångarna (som kände till hans rykte) som ett mirakel. Valeriu skulle förvandla detta smutsiga fängelseliv till ett verkligt kristet liv. Han var den blåögda ängeln som genom sin närvaro och bön fick andra att tänka på omvändelse och börja be, som stärkte dem omkring honom och förvandlade dem inuti för resten av livet.”

De människor som mötte honom under den fruktansvärda ”omskolningen” jämförde honom med en apostel Paulus i våra dagar då han tröstade, uppmuntrade och uppreste upp sina medfångar andligt. På så sätt samlades de sjuka från andra rum på sanatorierna nära hans säng och lyssnade på honom och fick styrka att bära den stora prövning de levde i. Kraften i hans kärlek lyste inte bara under programmet för utrotningen utan också i sanatoriernas vardag, där döden var så nära alla.

Valerius förmåga till att offra sig själv för andra var allmänt känd: han gjorde inte skillnad på person, etniskt ursprung, religion eller politiska åsikter. På Targu Ocna var Valeriu mycket sjuk på grund av sin tuberkulos. I detta tillstånd, när de sjuka vanligtvis klänger sig fast vid det minsta hoppet om överlevnad, var han kapabal till en högsta gärning. En vän till honom tilläts av vakterna att få antibiotika för behandling (denna typ av medicin var sällan tillåten på sjukhuset, även om det var avgörande för deras återhämtning från tuberkulos), men när han återhämtade sig tänkte han ge det till Valeriu som var nära döden. Men Valeriu donerade medicinen till den också döende Richard Wurembrand (en omvänd jude som i frihet skulle bli en välkänd protestantisk pastor) och sade att han behövde den mer. På grund av detta läkemedel återhämtade han sig och, när han befriades, skrev han flera böcker där han tacksamt minns den som räddade hans liv.

Julnatten innan Valeriu lämnade jordelivet hade han en uppenbarelse av Guds moder som stärkte honom. Den 18 februari 1952 i Targu Ocna sade han sina sista ord: ”Glöm inte att be till Gud att vi alla möts där! Herre, ge mig den träldom som gör själen fri och ta bort friheten som förslavar min själ!” Hans grav är fortfarande okänd för vid den tiden begravdes alla fångar i en gemensam massgrav och deras huvuden krossades så att de skulle vara oigenkännliga. Men han bad om att bli begravd med ett litet silverkors i munnen och om Gud skulle tillåta att hans reliker skulle hittas.

Valeriu förblev i minnet av alla som kände honom resten av sitt liv. Det finns inte en kristen bok som påminner om prövningarna i de kommunistiska fängelserna som inte nämner hans namn. Hans gärningar och ord fördes vidare från fånge till fånge och hjälpte många att överleva det kommunistiska helvetet, fram till den allmänna befrielsen 1964. Sedan Rumänien har blivit ett fritt land kommer många av dess fängelsehelgon fram i ljuset och hedras av de troende. Valeriu Gafencu är kanske ett av de mest representativa exemplen, och många kallar honom fängelsernas helgon (detta namn gavs faktiskt av sina medfångar som kände honom under sitt korta liv).