Tsarmartyren den helige Nicholas II, det heliga Rysslands sista kejsare, vars minne vi firar idag tillsammans med hela hans familj, hade uppfostrats i fromhet och strävade efter att styra landet i enlighet med den Ortodoxa kristna tron. Kejsarinnan Alexandra var ett barnbarn till Drottning Victoria av England, konvertit från lutheranismen och var känd för sin fromhet och barmhärtighet över de fattiga och lidande. Deras fem barn var älskade av alla för sin vänlighet, anspråkslöshet och ärlighet.
När Ryssland tvingades med i första världskriget tillbringade tsaren en stor del av sin tid vid arméns högkvarter och övervakade personligen krigskampen och besökte trupperna för att uppmuntra dem. Kejsarinnan och de fyra storfurstinnorna (Olga, Tatjana, Maria och Anastasia) arbetade under kriget som sjuksköterskor (Barmhärtighetssystrar); och sjukhus öppnades i Tsarskoe-Selo, nära familjens slott, dit sårade soldater bars. De arbetade i timmar, flitigt och utan att förtröttas följande Kristi påbud att uppsöka de sjuka.
Till en början gick kriget bra och landet var förenat i själ, hjärta och kropp i fosterländsk iver bakom sin Tsar. Men snart, på grund av dåliga förbindelser, dåligt styrda operationer och omstörtande svek, uppreste sig problem med att tillgodose de beväpnade krafterna med ammunition och mat; den ryska armén började lida förluster och många män gick förlorade. Det var vid denna kritiska tidpunkt som bolsjevikerna, gick till verket med att sprida oenighet bland trupperna och vid hemmafronten. Det Heliga Rysslands fiender kände mycket väl till, att de största gemensamma faktorerna i Ryssland var kärleken till Gud och kärleken till Tsaren, den synliga symbolen för det Ortodoxa kejsardömet. Genom att slå av huvudet hoppades de att göra kroppen kraftlös via splittring och på så sätt få den formbar för deras ondskefulla påhitt. Tsaren och hans familj förtalades och det skapades konspirationer mot dem.
1917 abdikerade tsaren frivilligt för vad han trodde var det bästa för sitt land, men han och hans familj sattes ändå i husarrest under 16 månader då de utstod fångenskap, förlust och förödmjukelse med ett kristet tålamod, vilket berörde även deras fångvaktare och de som var med dem. De vann martyrskapets kronor när de sköts och knivhöggs till döds i Ekaterinburg 1918.
Ett brev skrivet av den äldsta av tsarens döttrar visar på deras ädla själar. Hon skriver: "Min far ber att jag meddelar alla dem som förblivit honom trogna... att de inte ska hämnas för hans skull för att han har förlåtit alla och ber för dem alla. De ska inte heller ta ut hämnd för sin egen skull. De ska snarare minnas att det onda som nu finns i världen kommer att bli ännu värre, men ont övervinner inte ont, bara kärlek kommer att göra det."
Läs mer om den heliga tsarfamiljen på svenska här
