Den Ortodoxa Påsken fortsätter att firas i fyrtio dagar efter själva Påskdagen, ända fram till Kristi himmelsfärd och under hela året är varje söndag en Påskdag då vi sjunger hymner till Uppståndelsen. Men särskilt de två första söndagarna efter Påskdagen fortsätter att åminna händelser som har med Kristi uppståndelse att göra.
Idag, två veckor efter Påsk, är det den så kallade Myrrabärerskornas söndag. Den åminner särskilt Kristi kvinnliga lärjungar som gick till graven tidigt på söndagens morgon med väldoftande myrra för att smörja Kristi kropp efter Hans korsfästelse och gravläggning och kvinnorna hade tillbringat sabbatsdagen i vila som lagen sade.
Deras kärlek till Kristus övervann rädslan för judarna, men på väg till graven undrade de hur de skulle rulla bort den stora stenen framför Kristi grav. När de kom fram fann de den emellertid redan vara bortrullad och på den satt en ängel i en vit fotsid klädnad. Kvinnorna blev förskräckta, men ängeln talade till dem och sade att de inte skulle vara rädda: "I söken Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är icke här. Se där är platsen där de lade Honom." (Mark. 16:6) Och ängeln bad dem berätta om Kristi uppståndelse för Petrus och de andra lärjungarna som satt gömda av rädsla för judarna.
Två manliga lärjungar räknas också som myrrabärare och åminnes idag. Det är Josef av Arimatea, en ansedd rådsherre som väntade på Guds rike och Nikodemus som var lärjunge i hemlighet. Josef tog mod till sig och bad att få Jesu kropp och begrava den i den grav han avsett för sig själv. Det var ingen liten sak som han gjorde för han visste att han skulle få lida senare på grund av det eftersom de andra judarna i rådet ansåg Jesus vara en brottsling och hädare som de korsfäst.
Ikonen är en fresk från Serbien från 700-talet med ängeln vid Kristis grav och de myrrabärande kvinnorna.
Den Heliga Ignatius Brianchaninov talar i en homilia från de myrrabärande kvinnornas söndag om andlig död. Vårt hjärta är som en grav som vi har rullat en stor sten framför och vi undrar som myrrabärerskorna vem som ska hjälpa oss att rulla bort stenen från graven. Vi låter inte Kristus uppväcka våra gamla jag från de döda utan fortsätter att följa vår egen fallna vilja och förnuft förgiftat av lögner. Stenen är våra hårda och okänsliga hjärtan. Vi upplever distraktioner i bönen, torrhet och kyla därför att vi fjärmat oss från Gud och glömt evigheten.
Enligt de heliga fäderna måste vi ständigt kämpa mot okänsligheten, men vi kan inte övervinna den endast av egen kraft. Våra ansträngningar och böner behöver hjälp av en ängel att rulla bort stenen, vi behöver hjälp av Guds nåd. Ett hjärta som berörs av denna Nåd upplever en förkrosselse och uppriktig vilja till omvändelse.
Vi ska inte länge låta synden döda vår ande utan offra vår goda vilja och vår ånger till Gud som myrra som myrrabärerskorna bar till graven. Inte för att Han behöver det, utan för vår egen skull. Kristus är uppstånden för den person som är förberedd för det och graven, vårt hjärta, blir åter ett Guds tempel.