Idag, 7 september med den kyrkliga kalendern, åminner vi Heliga Kassiani som föddes någon gång innan år 805 i Konstantinopel i en aristokratisk familj. Hon fick en utmärkt utbildning, inte bara i sekulär kunskap utan också i de heliga skrifterna. Hon var mycket vacker och önskade från tidig ålder att viga sitt liv åt Kristus och bli nunna.
När kejsar Theofilus (829-842) sökte en maka var Kassiani en av kandidaterna. Ett gyllene äpple skulle kejsaren ge till den han han utvalde. Han närmade sig Kassiani med äpplet och för att testa henne sade han: ”Från kvinnan kom fördärvet” och menade Evas fall. Kassiani svarade: ”Men från kvinnan kom också det som är mest förträffligt”, syftande på Guds Moder som födde Guds son. Theofilus kunde inte svara henne tillbaka och valde istället Theodora som sin blivande maka.
Kassiani var inte bedrövad över att ha blivit bortvald; hon had inte lust att bli kejsarinna, utan gladde sig över friheten att kunna välja klosterlivet, vilket hon gjorde strax därefter och lät bygga ett kloster där hon själv blev abbedissa.
Kejsar Theofilus förföljde de som vördade ikonerna, men Kassiani vördade dem ändå öppet. För det blev hon förföljd och vid ett tillfälle slagen med piskrapp. Hon besökte munkar som satts fängelse pga vördandet för ikonerna, hon stöttade dem med brev och gåvor. Hon var inte rädd att uttrycka sin åsikt om dem som saknade mod och engagemang när hon sade: ”Jag hatar tystnad när det är tid att tala!”
Kassiani komponerade många hymner som bevarats fram till idag i den Ortodoxa kyrkans gudstjänster. Mest känd är hymnen som sjunges på Stora onsdagen i den Stora och heliga veckan innan Påsken och Uppståndelsen som kallas Kassianis troparion. Temat är den syndfulla kvinnan som närmar sig Kristus i stor kärlek för att smörja Hans fötter och Kassiani väver även in Evas fall, då hon gömde sig för Gud i fruktan. Många predikningar om denna hymn uppmanar oss att efterlikna den syndfulla kvinnans ånger och botfärdighet och undvika Evas begär. Så här lyder hymnen i engelsk översättning:
“O Lord, the woman who had fallen into many sins, * perceiving Thy divinity, * took upon herself the part of a myrrh-bearer, * lamenting, before Thy burial she brought sweet-smelling myrrh to Thee *. ‘Woe is me’, she said, ‘for the night doth burn me * with the lust to fornicate in the dark and moonless night of sin. * Accept the fountain of my tears, O Thou who doth bring the waters * from the clouds to the sea. * Incline thine ear to the groaning of my heart, O Thou who in Thine ineffable self-emptying * hast bowed down the heavens. * I shall kiss Thy most pure feet and wipe them with the hairs of my head, * the feet whose sound Eve heard at dusk in Paradise, * and hid herself in fear. * Who can fathom the multitude of my sins and the abyss of Thy judgments, but Thee? * O Savior of my soul, despise me not, Thine handmaiden, * O Thou who without measure art merciful.”
Kejsar Theofilus ångrade sin förföljelse av dem som vördade ikonerna på sin dödsbädd och kejsarinnan Theodora återinförde dem i den Ortodoxa kyrkan år 842, vilket vi åminner varje år på Ortodoxin söndag, den första söndagen i Stora fastan. På ikonen för Ortodoxins söndag nedan, målad i Storfurstinnan Heliga Elizabeths kloster i USA, kan vi se kejsarinnan Theodora med sin son Michael, biskopar som håller i Evangelier eller ikoner och munkar och några nunnor, varav en är Heliga Kassini som håller i en ikon. Hon levde ett liv helt tillägnat Gud som nunna, abbedissa, asket, bekännare och hymnograf.
